Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Pelarhelgonet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vingslag till närmaste punkten av den halvförfallna
stadsmuren, där han satte sig i skuggan av en
myrtenbuske och stack huvudet under vingen.
Vid den tystnad, som rådde, förnummos från
avstånd melodiska toner, och på ån, som lyste
månens sken likt smältande silver, närmade sig
en båt.
I nästa ögonblick fattade helgonet med bägge
händerna linan, sköt sig ut från kapitälen och gled
ned till marken.
Han stod, eller rättare, han satt nu nedhukad
bredvid pelaren framför biskopen och föreläsaren,
vars vördnad för helgonet, när han såg det så nära
för sina ögon, borde hava blandats med fasa. Solen
hade bränt och vindarne torkat denna varelse till
ett benrangel, överdraget av ett svartbrunt skinn,
där ådrorna lågo som strängar och rörde sig som
hopsnodda maskar, medan de genomströmmades
av den ringa blodmassa, som ännu spred liv i de
ohyggliga formerna. Ögonen lågo djupt i sina
hålor, och ringarne kring deras stenar lyste med
brun röd glans. Helgonet satt i en halvt knäböjande
ställning, med benen under sig, framlutad, stödd
på de långa hårvuxna armarne, som lämnades bara
av björnpälsen.
Petros vidrörde vördnadsfullt hans skägg och
knän, samt viskade därvid i hans öra:
– Fader, vakta din tunga!
I Simons ögon blandades den vilda glansen
med ett uttryck av klokhet och hemligt förstånd.
Han nickade och riktade sin blick på Klemens.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
