Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Pelarhelgonet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han har även undfått vad han efterlängtade: din
välsignelse. Det är tid att lämna dig i ro.
Pelarmannen stödde sig med ena handen mot
marken; den andra förde han till sina ögon,
likasom hade han bländats av månens klarhet.
– Klemens, sade biskopen, jag har några
förtroliga ord att säga den helige. Gå förut och
vänta mig vid stadsporten.
Van att lyda, hälsade den unge prästen det
gamla helgonet ett vördnadsfullt farväl och
avlägsnade sig över fältet.
En stund förflöt under tystnad, medan Simon
förde handen över sina ögon. Han avlägsnade
från dem en främling, som sedan länge icke hade
visat sig där – en tår, pressad av ömma känslor.
Därefter sade han, i det han såg sig omkring:
– Varför gick Filippos?
– Nämn icke detta namn, min fader! bad
Petros med oro, ehuru ingen kunde höra dem.
Jag vågade icke låta honom stanna kvar, ty du
förmår ej vakta din tunga.
– Du har rätt, sade gubben och lade båda
händerna på sin hjässa. När jag har knäböjt länge,
blir jag så besynnerlig här uppe. Det susar och
brusar i min hjärna. Men låt mig få återse honom!
Jag skall nog akta mig. Han heter nu icke Filippos,
utan Klemens; han är icke längre Elpenikes son
... visst icke!
... O, fortfor han till sig själv, vad han liknar
henne! Elpenike i bröllopsskrud med myrtenkrans
på sina lockar! Elpenike i gravskrud med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
