Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Filosofens hem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trevnad och trygd, som nu under hans rättvisa,
kraftiga och välvilliga styrelse lyckliggjorde det
nyss så lidande, utarmade landet. Med ett ord:
Ammianus Marcellinus’ maka beundrade Julianus,
och denna beundran var emellan henne och Hermione
den första väckelsen till en vänskap, som
vart innerligare, ju mer de lärde känna varandra,
och ytterligare stärktes av gemensam vördnad för
den gamla tron, gemensam kärlek till visdom och
skönhet.
Ismene och Berenike voro infödda atenskor
och Hermiones barndomsvänner, ännu, liksom hon,
fria från Hymens band – Berenike en mörklockig
flicka med själfulla drag och lugn värdighet i sina
later, Ismene en blond, leende och självsvåldig
sextonåring, vars ansikte var den klaraste spegel
för en glättig, känslig och av nycker styrd
sinnesstämning, och vars hållning och åtbörder förenade
med mycken livlighet mycken täckhet och oskyldig
håg att behaga.
– Vad tyckte du om den lilla visan, min
Julia? frågade Ismene, i det hon lade bort lyran
och lyfte sina små fötter upp i den svällande soffan,
mot vars gröna grund sandalernas pärlor glittrade.
Har du hört henne förr?
– Nej, svarade Julia; hennes melodi är enkel,
men oförgätligt vacker. Jag sluter därav, att hon
är mycket gammal.
– Du dömer riktigt, sade Hermione, hon är
ett skott ur Simonides’ vinstock.
– Och om jag sjungit henne i min mormors
mormors tid, inföll Ismene, så skulle man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
