- Project Runeberg -  Den siste atenaren /
V:185

(1914) [MARC] [MARC] Author: Viktor Rydberg With: Karl Warburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Filosofens hem

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skönhet, uppenbarat för den dödliges blick. Det bär
hans egna drag, emedan det gudomliga icke kan
försinnligas annorlunda än som mänskligt ...
emedan det gudomliga är inneboende i det
mänskliga, är just den inre människan, som genom kamp
och strider skall utvecklas. Anden ser sig själv,
skådar sig och gripes av oändlig smärta och oändlig
glädje, ty han upptäcker huru högt hans mål är,
huru fullkomlig han kunde och borde vara. Idealet
är honom så nära, men ändå ofattligt; han möter
verklighetens kalla bölja, när han vill kyssa och
famna det. Han finner det icke, förrän den himmelska
trånaden förtärt allt jordiskt i hans väsen.
Då äger han det – hos Gud. Han är borta –
hos honom – och dryaderna, som samla sig att
klaga kring den döde, finna icke honom, utan en
blomma, symbolen av hans återvunna oskuld.

Hermiones röst var böjlig och välklingande;
intrycket förhöjdes genom den sällsynta, ljuvliga
harmonien av lugn och värme. Tankarnes anstormande
mängd, fantasiens ökade kraft, hjärtats livligare
slag hade icke påskyndat ordens gång; de
utvecklades som en gyllene kedja, länk vid länk,
inför de lyssnande vännerna. Hon var hänförande i
denna stund, filosofens dotter; allvaret vilade på
hennes panna, själens hänförelse tände en högre,
andligare glans i de tankfulla ögonen och göt
en purpur, lik aftonrodnadens återsken på ett
isfält, över de rundade, men bleka kinderna; hennes
mun smålog, hennes åtbörder voro lugna som hennes
ord, den ädlaste blygsamhet förmälde sig med
den omedvetna högheten och värdigheten i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 03:21:10 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/atenaren/a0185.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free