Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Filosofens hem (forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stund – den oförgätliga – då kärleken vart
medveten i hennes barm, då de båda fostersyskonen
och lekkamraterna utan rodnad, utan förlägenhet,
i lydnad för sina oskyldiga hjärtans maning,
yppade sin blyga låga och skänkte varandra den
lugna, obeskrivliga salighet, som ligger i den
första kärlekens ömsesidighet – från denna stund
betraktade sig Hermione icke längre som ensam
ägare av sin fägring; den var en skatt, som hon
förvarade åt dess rätte herre, den ädle och dygdige
yngling, åt vilken hon skänkt sitt hjärta.
I de första dagarne, det första året av denna
kärleks tillvaro, huru ofta uttalade de icke för
varandra sin glädje över skönhetens gåva, som de
ömsesidigt funno hos varandra! Om själarnas
samklang, om den ömsesidiga högaktningen –
detta kalla ord, denna styva högtidsmantel, vari
mannen nalkas kvinnan och kvinnan mannen, för
att komplimentera och taga varandra i ägo – om
sådant talade de aldrig; sympatien, aktningen
fanns hos båda, men de tarvade dem ej till täckelse
kring sin ögonlust, sin skönhetskänsla, ty i dessa
funno de ingenting att blygas för. Och hur skulle
Hermione hava kommit på en sådan tanke, hon,
som icke kunde höra ett välklingande ord, utan
att se det lekamliggjort i sköna former, hon,
för vilken till och med den torra logikens
slutledningar förvandlade sig till vingade piltar, lekande
med blomsterkedjor, och som aldrig hörde ordet
Idé, utan att tänka sig en himmelsk, strålande
ungmö!
Karmides hade varit henne dubbelt dyrbar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
