Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Sorgespelet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en vink om nasarensk filosofi. Och oaktat allt
var han likväl icke trött. Han visste, att hans
bröder skulle samlas i kalkstensbrottet, och han
ville överraska dem med sin närvaro, tala till dem
och mana dem till ståndaktighet. När tiden var
inne, hade han med Batyllos och Tabita gått till
de i grannskapet samlade bröderna och systrarna.
Kalkstensbrottet låg, som vi veta, nära Batyllos’
boning. Vad sedan hänt förekom Batyllos nästan
som en dröm. Han hade alltid känt sig underbart
fattad av dessa möten, dessa förbjudna, livsfarliga,
lönliga, nattliga, men aldrig så djupt som den
gången. Han påminde sig det svagt upplysta
valvet, de i dess halvmörker som skuggor
skymtande människorna, de med dämpade röster
uppstämda psalmerna, det sorl av förvåning, som
ledsagade främlingen, när han visade sig på talarens
rum, den himmelska vältalighet, som strömmade
från hans läppar och kom sorlet att förstummas,
tills häpnaden och aningen gåvo sig luft i den
från mun till mun flygande viskningen: Atanasios!
Han påminde sig, huru denna tavla hastigt
skiftade, huru män med svärd och hjälmar
inträngde i församlingen, huru lamporna släcktes
och ökade förvirringen med ogenomträngligt
mörker, huru i trängseln en hand fattade hans arm
och förde honom ut ur valvet, tills han stod bland
sina egna olivträd under den öppna, stjärnströdda
himmelen, upptäckande i den man, som så underbart
räddat honom och sig själv, Atanasios.
Det förekom Batyllos som en försynens
skickelse, att Atanasios hade visat sig bland de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
