Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Sorgespelet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Bra, bra! Fram med kvinnorna! Det blir
ett lustigt skådespel.
– En mot en! skrek en trasig furie, som
tidigare på morgonen hade verksamt deltagit
striden på Kolyttos. En kan göra’t. Men ned
med tummarne, när han fått nog! Hör ni det!
– Ja, bara vi se hans pekfinger i lufteni.[1]
Men akta dig själv! Gapa icke, ty han kan slunga
en förgiftad oliv i halsen på dig.
Det plumpa skämtet hälsades med skrattsalvor.
Furien, som hade uppvecklat sin tunik, för
att visa sina magra armar, som hon färgat i blodet
av de fallna kättarne på Kolyttos, steg fram ur
hopen, slängde av fötterna sina spikslagna
träsandaler och tog den ena i hand som vapen.
– Giv akt! skrek hon, i det hon närmade
sig Batyllos. Det är icke dig jag vill åt, utan
dina oliver.
Denna anspelning på ett bland kämpande
gladiatorer hävdvunnet skämt lönades med nya
skrattsalvor.
Batyllos hade nedsatt korgen vid sina fötter.
Han stirrade med sina skumma ögon på hopen,
som slagit ring om honom, hans läppar rörde sig
och gåvo väg åt orden:
– Bröder i Kristo! Jag är oskyldig i det
brott, varom I talen. Varken jag eller min hustru
har förgivit Simon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
