Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Sorgespelet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Anastasia, änkan från Dipylon, steg tvekande
fram.
– Du är således vittnet? frågade Teodoros,
det han fäste sin skarpa blick på Anastasia.
– Ja.
– Vad såg du då? Tala sanning, ty på dina
ord vilar den armes liv! Se honom och säg,
om du vill ha hans blod över ditt huvud!
Batyllos hade öppnat ögonen. Hans medvetande
började återkomma.
– Och innan du säger något, så än en fråga,
fortfor Teodoros, på vars avmagrade kinder en
livlig rodnad hade upp stigit. Har du barn?
– Ja, jag har en son...
– Som du älskar? Är det icke så?
– Jo.
– För vars lycka åtminstone någon gång ditt
modershjärta bett till Gud!
– Ja, jag heder varje afton för mitt barn,
svarade Anastasia med svävande röst, som yppade
ett vaknande av ömmare känslor.
– Minns då, vad den Evige säger: »Jag är
en stark hämnare, som straffar fädernas missgärning
på barnen intill tredje och fjärde led.» Tala
nu! Vad har du sett, som ger dig rätt att kalla
denne man giftblandare?
– Jag har sett, svarade Anastasia tvekande,
att hans hustru någon gång burit mat till Simon.
– När såg du det sist?
– I solnedgången dagen före Simons död.
– Och du såg även, att maten var förgiftad?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
