Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Sorgespelet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mordlystna skaran; men det fanns till och med hos
pöbeln en ärvd vördnad, en skygg aktning för
järnmännen i Stoa.
Hoparne delade sig åt alla de gator, som ledde
från torget. Den starkaste drog till Tripodgatan,
till Krysanteus’ hus.
En man, som länge vandrat av och an utanför
Perikles’ Odeion, avlägsnade sig därifrån vid
hopens annalkande. Han hastade till Pylades och
underrättade honom om vad han sett och hört.
Kort därefter satt samme man till häst och
sprängde bort genom dubbelporten.
Han var minst det tionde budet, som Pylades
denna förmiddag sänt till Lysis’ villa.
Pylades hade börjat sin bana som frigiven
son till en av Annæus Domitius’ slavar. Sedan
han valt krigarståndet, hade han under Annæus’
skydd stigit tämligen hastigt till den värdighet
han nu innehade. Hans skaplynne, som lämpade
sig för tidsförhållandena och förstod begagna dem,
lovade honom en lysande bana. Han hade
emellertid förknippat sitt öde med Annæus Domitius’,
tills det som ett moget äpple skulle falla från
modersträdet, som utvecklat det. Mognadstiden
var ännu icke kommen. Pylades hyste djärva
förhoppningar om Annæus Domitius’ framtid och
nästan omätliga om sin egen. För närvarande var
han ett verktyg, på vars duglighet och trohet
prokonsuln kunde lita.
Den kejserlige kurir, vars ankomst till Aten
vi bevittnat, hade ridit till Annæus Domitius’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
