Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. En orgie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sedan ropen och det allt oredigare samtalet
fortgått en stund på detta sätt, återvände Annæus
Domitius till sina gäster. Han hade i aulan väntats
av den kejserlige kuriren. Det brev, som denne
medfört, bar prokonsuln av Akaja nu i sin gördel.
Det låg i detta ögonblick i hans anlete och
väsen något, som förut icke varit synligt där,
något alldeles motsatt den nyss försvunne silenen.
– Mina vänner, sade han, ödet var starkare
än min skyddsvakt. Min ämbetsplikt kallar mig
till Aten, där ett förskräckligt upplopp sköljer
gatorna med blod...
– Bah, låt kristianerna sönderslita varandra!
avbröt honom en av gästerna.
– Varandra? Ja, varandra och er! Staden
genljuder nu av ropet: död åt avgudadyrkarne!
– Bah, låt dem ropa!
– Låt Aten brinna!
– Låt dem i fred slå ihjäl våra fordringsägare!
Vad vidkommer det dig?
– De ropa väl även: död åt judarne, som
korsfäst vår Gud!
– Död åt judarne! Död åt hela människosläktet!
– Ut med lamporna!
– Kalabis, Kalabis, I slavar!
Den ende i sällskapet, som lyssnade till
prokonsuln, var Karmides. Han sprang upp från sin
soffa och utbrast:
– En häst och en mantel: jag följer dig till
staden!
– Vänner, ropade Annæus Domitius över
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
