Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Teodoros
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
atenarne; men den stora mängden måste väl
dock vara honom tillgiven.
– Jag vill gärna tro det, men är likväl oviss
därom.
– Men en sådan otacksamhet vore omöjlig,
utbrast Hermione. Han uppoffrar ju allt för dem.
Om de blott visste, vilka bekymmer han uthärdar
för deras skull, huru varmt han önskar deras
välgång, huru han lever endast för den höga sak,
som Julianus och tidens ädlaste män vilja
förverkliga, o, då skulle de icke kunna annat än
älska honom. Har du märkt, Teodoros, att min
faders hår börjat gråna? Det är icke av ålder,
du, utan av omsorger och rastlösa tankar. Min
arme, älskade fader!
– Ja, om detta förtjänar hat, vad är det då,
som förtjänar tacksamhet och kärlek? sade
Teodoros. Men du får icke tyda mina ord till det
värsta, Hermione. Med sin kännedom om tiden
och människolynnet måste Krysanteus från början
hava förutsett det motstånd han nu röner.
Förtjusningstiden kunde icke vara långvarig. Det går
an att måla idealer och ställa dem för människornas
ögon; alla skola hänföras, ty alla igenkänna
mer eller mindre klart urbilden av sin egen
mänsklighet; men att söka förverkliga dem, Hermione,
att med kraftig och skonslös hand gripa in i
verkligheten för att omskapa den till något
sannare och skönare, det framkallar alla tröghetens,
vanans och ondskans makter till förtvivlat motstånd.
Det uppstår då en strid, som icke ändar,
förrän idealets kämpe har segrat eller dukat under.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
