Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Teodoros
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blickar. Hermione, fortfor Teodoros och pekade
på den nedgående solen, som purpurfärgade
hav och himmel, naturen, mitt i vilken vi leva,
är ju en återglans av Guds skönhet. Vart vi vända
våra blickar, omgivas vi av skönhet. Människan
är sänkt i ett hav av skönhet, och hon måste
blunda, om hon ej vill överväldigas. Tror du då,
att skönheten är något förgängligt, att spegeln,
som själen håller mot naturen, kan någonsin
släppas och krossas som en vanlig spegel? Nej,
spegeln är själen själv, skönhetsdriften är
oförgänglig, och förstördes än allt vad konsten
hitintills frambragt, skall ur förstörelsen ett
nytt och högre framgå.
Då Teodoros slutade sitt samtal med Hermione,
var skymningen inne. Emedan det var
ovisst, vid vilken tid Krysanteus skulle återvända
från staden, kunde han icke avvakta dennes
ankomst; han önskade Hermione en god natt och
gav sig på väg till Piræus, otålig att få höra
utgången av arkontvalet.
Underrättelsen om folkförsamlingens beslut
hade redan hunnit sprida sig i hamnstaden.
Medborgare, sade Teodoros till den förste
han mötte på gatan. Du har förmodligen
övervarit folkförsamlingen?
– Ja.
– Vem är den nye arkonten?
– Krysanteus är återvald, svarade mannen
harmset.
– Ah, det var en utgång, som jag knappt
förmodat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
