Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Mötet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
glädje över möjligheten, att Karmides’ ånger och
själsstrid vore vägen till hans upprättelse.
Hon svarade honom:
– Bed gudarne om en sådan maka, Karmides.
– Jag vill icke bedja om det omöjliga, sade
Karmides. De kunna icke skänka mig henne.
– Gör dig endast värdig deras gåva, och hon
skall icke utebliva. Gud ser, att du är olycklig,
Karmides, och han, som är världens hjärta, skall
giva dig vad ditt eget hjärta äskar.
– Tror du det, Hermione? sade Karmides.
Tror du, att upprättelse och hopp ännu givas
för mig?
Han dolde ansiktet i sina händer. Med vilka
beräkningar han än infunnit sig – i denna stund
var han uppriktig och följde de överväldigande
känslor, som uppsprungit ur hans bättre natur.
Det var i själva verket medvetandet av
underlägsenhet och ovärdighet, som hade avlägsnat
honom från Hermione, sedan han första gången
dukat under för njutningslystnaden och sitt blods
förförelser. Han hade därefter dövat sin
ungdomskärlek i vilda orgier, men aldrig besegrat
den. Kärleken uppträdde med ny styrka, sedan
Petros med en vink, att Hermione ännu icke
förgätit honom, undanröjt försöken av hans högmod
att inför sig själv förneka tillvaron av en
obesvarad och hopplös böjelse. Och nu hade
kärleken uppflammat i full låga i Hermiones
grannskap, vid åsynen av hennes sköna, milda och lugna
anletsdrag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
