Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Mötet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rodnande, i det hon löste diademet från Hermiones
lockar.
– Okos är en god yngling, Alkmene. Min
fader och jag värdera honom mycket.
– Jag tror, att Okos endast gycklar med mig,
genmälde kammarflickan. Icke skall man tro vart
ord en sådan säger. Då vore man ofta narrad.
– Ack, du enfaldiga! Ser du då icke, att
du pinar honom med din låtsade kallsinnighet?
Fy att hyckla så! Men du är på långt när icke
så enfaldig som du låtsar. Eller vill du, att jag
skall säga Okos, att Alkmene väl är road av hans
ömhet, men icke kan besvara den?
– Nej, vid allt i världen, min härskarinna!
Detta får du icke säga honom.
Hermione talade om den vackra arrendegården
nere i dalen, som Krysanteus utsett åt
Okos och hans fader, Medes, den gamle
portvaktaren, som nu efter så mångårig frivillig
tjänstgöring borde finna det trevligt att öppna och
stänga en egen dörr och sola sig på egen tröskel.
Alkmene åter talade om sin härskarinnas
vackra lockar, som det vore en glädje att ordna,
och om hennes skönhet, som i afton var mer
bländande än vanligt.
Hermione lyssnade denna gång med tålamod,
ja synbart behag till hennes ord.
– Jag tänker på Eusebia, sade Alkmene, och
undrar över hennes blindhet. Hon vill vara
skönare än du, Hermione, och hon är avundsjuk
på dig, det vet jag.
- Huru vet du det?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
