Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Skeptikern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fryser. Det är kallt i afton. Okos, din herres vin
är gott och värmande. Bringa mig än en bägare
för att styrka mig till vandringen. Jag måste
återvända till staden, oaktat det fördömda regnet, som
faller Olympen och människor till trots.
Sedan Kimon fått vad han åstundade, svepte
han sig i sin mantel, tackade för den visade
gästvänligheten och gick, sedan han lovat att vid
tillfälle återkomma och då ytterligare inviga dem
sin filosofis hemligheter.
Hos flertalet av dem, som åhört honom, och
framförallt hos gamle Medes kvarlämnade han
en dyster, av oro genomträngd sinnesstämning.
Det hade hitintills aldrig fallit Medes in att
tvivla på gudars tillvaro och själens odödlighet.
Han älskade livet, men hade icke ryst för tanken
på döden, som skulle föra honom till ett bättre
land, där han finge återse sin bortgångna maka och
sina käraste vänner. Han hade på sin höjd hyst
små betänkligheter för den trekäftade Kerberos,
den trumpne Karon och den stränge domaren
Radamantos, betänkligheter, som kommo honom
att önska den nödvändiga resan så långt som
möjligt uppskjuten. Skulle nu alltsammans vara
dikt? Skulle han aldrig återse de hädangångne,
som han älskade? Skulle det vitnade skägget
vara – icke tecken till mognaden för ett kommande
liv – utan förebudet till en fullständig förintelse,
ett slocknande som lampans, sedan oljan är
förtärd? Denna tanke ingav Medes ångest.
Hade solen skinit på himmelen och naturen
visat ett glatt anlete, medan Kimon talade, skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
