Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 16. Slutet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SEXTONDE KAPITLET.
Slutet.
En afton, en månad efter fälttåget i Sunion, satt presbytern Eufemios
hos sin andlige fader, biskop Petros, just i samma smala, avlånga,
med ett gluggfönster försedda rum i biskopliga palatset, där läsaren
redan bevittnat ett samtal dem emellan.
Liksom då mätte Petros även nu kammargolvet med livliga steg, och
Eufemios hade intagit sin ödmjuka plats på en stol vid dörren.
Eufemios’ låga panna bildade icke längre en vitgul, utan en brungul
strimma mellan det svarta hårfästet och de lika svarta ögonbrynen;
ty fälttågets sol hade brynt hans hy. Hans huvud var som alltid
framåtlutat och hans små svarta ögon riktade uppåt, halvt slöjade
av ögonhåren.
Petros’ anlete bar en stoltare prägel än någonsin. Det lyste av
segervisshet. Förmodligen var någon av hans vittomfattande
förhoppningar uppfylld eller på väg att uppfyllas. Den krigiska
ära han inlagt i tåget mot kättarenybygget var väl icke tillräcklig
att åstadkomma en sådan verkan, ehuru hon levde på alla
atenska homoiusianers läppar.
När den del av de kejserliga trupperna, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
