Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 16. Slutet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lampan var tänd i den dystra kammaren, och regnet piskade
dess enda fönster.
Eufemios kastade sig på knä framför Petros, lyckönskade honom
att hava vunnit den höga plats, vilken hans stora egenskaper
gjorde honom värdig, den höga plats, vars innehavare med skäl
vore att anse som Kristus’ efterträdare, men beklagade på
samma gång sig själv, sina medbröder i ämbetet och den atenska
församlingen, som nu voro oåterkalleligt dömda att förlora sin
älskade fader.
Det såg nästan ut, som om Eufemios haft tårar i ögonen. Han
fattade Petros’ hand och kysste henne, men ryste ovillkorligt
och bleknade för den dödskyla, av vilken hans läppar möttes.
Petros svarade honom icke. Varje ord skulle kostat honom
möda, och nu var hans själ fördjupad i tankarne på den makt,
som var lagd i hans hand och om vars inneboende, världstvingande
storhet ingen mer än han hade en aning.
Själv hade han mer än en aning därom. Han kände denna makt.
Han såg medlen och målet klart för sina ögon.
Petros överskådade i tanken den levnadsbana, som han genom
egen kraft brutit, från de dagar, då han hette Simmias och var en
föraktad, okunnig slav i ett hedniskt hus, intill nu, då han med all
sin ärelystnad icke ville byta plats med romerska världens envåldsherre.
Denna blick över en levnad, som fått sin riktning av en enda
rådande tanke och okuvhigt banat sig väg över avskräckande
hinder emot sitt en gång fastställda mål, var visserligen ägnad att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
