Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Job
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
135
Men lång blef väntan, stormen växte till,
Allt mera djup och full af skräck blef natten.
Min tanke for i öde rymder vill,
Och öfver själen gingo stora vatten.
När nerv för nerv slits utaf plågan ut,
All utsikt stängs, och hopplöshet och smärta
Sig bita fasi som iglar vid vårt hjärta,
I bitterhet vi råka lätt till slut.
Det gjorde jag; den dag mig födas såg,
Hvars morgonstjärna på min vagga blänkte,
Uti min sorg jag uti mörkrets våg
Med tunga stenar som “förbannad* sänkte.
Ty lifvet vardt mig som en hopplös färd,
En uppväckt storm, som aldrig varder lugnad,
En fråga utan svar, en plåga utan hugnad —
Jag var som utstängd ifrån rättens värld.
Döm mig ej hårdt, du, som i glädjens slup
På lätta vågor öfver hafvet glider!
Du känner ej, hur djupt uti dess djup
Förtviflan kämpar sina vilda strider.
Du, som ej än likt vax i elden smält,
Som icke härjats af den stränga hösten
Och ej i bön dig ropat hes i rösten,
Ej gått bland grafvar på förhärjarns fält —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
