Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
285
ensidighet, hvars tillvarelse man ex hypothesi antager och
bekrigar. De unga konstnärerna och deras vänner skjuta
skulden till dessa den gamle skaldens mindre lyckliga ingifvelser
på en viss theoretiserande målare i Weimar, Meyer, sedan
flera tiotal af år Goethes umgängsvän, en lärd man, men usel
målare, och i sin konstlära, sina granskningar ungefär en de
bildande konsternas Bouterwek. Likväl har Goethe sjelf
offentligen yttrat sig om den ädle Cornelius, i anledning af dennes
teckningar till Niflungaqvädet, att hans talent är underbar, ja
att konsten med honom liksom återvändt i moderlifvet och
blifvit ännu engång nyfödd. Detta yttrande, rätt förstådt,
innehåller någonting oändligt mycket mer, än Goethe förmodligen
dermed trodde sig säga; i stället att vara ett blott uttryck af
bifall öfver en enda utmärkt man, charaktiserar det i sjelfva
verket hela. den anda, det bemödande, som danar den
anklagade nya skolans rigtning och syftemål.
Tänker man sig under namnet en af likhet i grundåsigter
fritt sammanbunden konstnärs-republik, så är en skola här
visserligen förhanden; men egenskapen af nyhet kan henne
med mindre skäl tillerkännas, då hon egentligen är så gammal
som Fiesole’s, Masaccio’s, Francia’s, Perugino’s och Raphaels.
Hvad man hos henne finner oerhördt och nytt, består endast
deruti, att hon återvändt till Naturens och Skönhetens
ursprungliga åskådning, sådan som den måste lefva hos en konst,
hvilken är christlig till sin själ och romantisk till sitt lynne. Hos
Grekerne var Sculpturen religionens konst, var den af de
tvenne plastiska systrarne, på hvilken högsta kärlek användes
och högsta värde sattes; Måleriet var deremot blott en bisak,
lämplig för prydnader af rum och allahanda bestämmelser till
enskildas nöje. Det blef också hos de gamle aldrig något
annat, än ett med torraktiga färgor belagdt aftecknande af
sta-tuer och basreliefs*). Christendomen omvände förhållandet; dess
*) Man betrakte fördomsfritt det såkallade Aldobrandinska
brölloppet, som nu förvaras i Vatikanen; man betrakte den talrika
samlingen af antika taflor i Portici!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
