Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
658
liksom ur hafvet, ur den flod af t|rår
Hvarmed Naturens varma trinad lättar
Det ömma qvalet af sin moderslängtan,
Hvar morgon ljusets, glädjens tändare
Gir lik en brudgum fram pl konungsbanan:
SI gr jr allenast nr ett ödmjukt sinne
Det fria lifvets morgonfriska sol.
Naturen sjelf är idel ödmjukhet;
Pl knä hon ligger framför Skaparns thron,
Och håller mellan fromma hinder spegeln,
Der han betraktar, till sitt hjertas hngnad,
I återstrålningen af ting och själar
Sin kärleks ljufva sjelfhedlåtelse.
För Kärleken allena ingen söndring
Och intet Här och intet Der kan gifvas;
T; Kärlek blott så vidt är till för tig,
Som han sig ser förvandlad till ett annat.
Och i hvart yttre föremål tror finna
En ny gestalt för nya hnldhetsprof.
Hvar Kärlek bor, är denna lägre verld
Den högre sjelf; en evig sjelfnppoffring,
Lik pelikanen, med sitt hjertas blod
Han villigt läskar andras törst och hunger;
Och när han så förblödt, från känslans bål
Ur himlaflammor styr han, Phenix lik,
Pånyttfödd åter, till sitt första hem
De evigt unga, evigt sälla vingar.
I blida strimman af hans ljusa flygt
Förklaras jorden-, der han hvilar sig.
Der spira hastigt opp ur öcknens grus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
