Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
365
Det fordna paradiset* palmelandar.
Ur deråt helga susning, englamild,
Med morgon ränna och med aftonsvalka
I samma andedrägt, till själen hviskar
Den frid, som är en sann försonings vällust:
Sjelfglömska, tjusning öfver andras värde,
Och fromt begär att hela, återställa
Hos hvarje lif, som bär ett menskligt anlet,
Den första pregeln af dess gudabörd.
Ty denna frid är ingen neslig dvala;
Tvärtom, hon Kraftens rätta helsa Är.
Liksom uti min bygd, der bergen sträcka
Sin famn &t dalarne till skydd och värö,
Och vänligt sänka sig frin himlabrynet
I sluttningar, af äng och skog beklädds,
Till mittligt rika menskors tjäll och fält
Bland krökta iar, björkomgifna sjöar:
Si finner alltid just den högsta Styrkan
I mittet just utaf det högsta Ljufva
Det sanna mittet för sin varelse.
När jorden höjde sig ur vattnets vigor,
De högsta fjällen länge ensamt voro
Den tempelgård, der Gud af jättar tillbads,
Vid röda bloss ur nattlig helgedon),
Af gripar och af mammutsdjur bevakad.
Men vattnen sönko småningom: och menskan
Med dem frin fjällen flyttade; förmildndt
Till sinnelag, förädladt till gestalt,
Bor slägtet nn kring deras fötter blott,
Dit värman dragit sig frin kalla hjessan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
