Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
689
tecken, med hvilka man täckta hugna den tappre underalten,
si länge han ännu stod beväpnad i spetsen för sitt landskap.
Dödsdomen kom; och Fransmännen voro ej de, som deröfver
minst förundrade sig. — Speckbacher, den talentfullaste
bland Ty rotarnes hufvudmän, lyckades, under tusende faror, att
rädda sig sjelf, när ingenting var för den goda saken öfrigt
att uträtta. Ifrån England, der ban funnit en fristad, fick
han, efter Napoleons fall, ändtligen komma hem igen: men
all hans belöning blef — titeln af Major, med hvilken han,
då jag genomreste Tyrol, i stor fattigdom lefde nigra mil från
Innsbruck, åt Salibnrgs-sidan; allmänt älskad och hedrad. Han
beskrefs såsom okonstlad och förekommande, men svårmodig
ända till sinnessjukdom. Han är nu afliden. Kanske tänkte
han, vid jemförelsen mellan Tyskarnes förhoppningar och
närvarande belägenhet, och slutligen vid hågkomsten af sin
Ma-jors-titel, ungefär liksom Talbot hos Schiller:
–—–o Dem Narrenkönig
Gehört die Welt––
War unser ernstes, arbeitvolles Leben
Keines ernsthaftem Ausgangs werth f* —
(Not i Svea, VII höft.)
Sid. 344. Den borg, på hvilken Didrick (Theodorick), då han
stundom ledsnade vid sitt kungaslott i Bern (
Verona), skall hafva hållit lustläger med sina kämpar.
«Äfven italienska folksägner, fastän fi och torftiga, sluta
sig till de tyska oeh skandinaviska om konung Didrick och
hans kämpar. I fortsättningen skall, vid anledning af Verona,
åtskilligt förekomma om detta ämne, som intager ett så
dyrbart rum bland medeltidens sagokretsar. Allmännare och
allmännare börjar man inse, hvilken outtömlig gnllgrufva
medeltidens äldsta vitterhet är för hvarje bemödande att återföra
den vilseledda skaldekonsten till poesiens ursprungskällor,
Naturen, Sagan och Historien. Såsom en trogcu, blott i det
förflutna lefvande väktare vid ingången till den romantiska
sago-verlden, står den gamla riddareromanen, representerad af sin
på en gång ironiske och elegiske ättling, Don Quixote; den
sista, mot en oridderlig tid i ädel vansinnighet kämpande
telningen af dess dynasti *). Hvar och en obefogad ankomling,
♦) Tta «Sri« fUua ii{ Tfctrlll» yttras««, hilt« Ini «alto fint ■< ildntoriiit: -Sm Qilnti
» I HfM|W lit|t lit« Cmuta ms Im Mut" tetu »Mar tili rilltaali| ri|ti|tet i
Attertom. II Afd. 1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
