Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII. Tidens och kärlekens träta. Andersmessodagen 1732
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Somliga hädade Konungafall,
Och somliga segrande Ständer;
Somliga Frihet och Riksdaga-skall,
Och somliga trälande länder.
Der lågo riddare-pansar i kras,
Der kragar och söndriga skrifter;
Städer och slott, som krossade glas;
Och fänad i helgade grifter.
Rätt som han satt, en mysande pilt
Flög ned ifrån glänsande salen:
Kärlek han heter; och färdas så vildt,
Att somlige tro honom galen.
«Se», sade gubben, «ljuflige gäck,
Den myndiga resa jag vandrat!
Se, huru jag, med välde och skräck,
Det stadiga Sverige förändrat!
Knappt synes nu den frejdade Nord,
De fordom mognande bjessar,
Adliga sinnen och bergfasta ord,
Och segrares lagrade hjessar.
Så hafver jag lärt svänga min glaf;
Dygd, starkhet, för mig måste vika!
Fordomdags Svear ä’ redan i graf;
De nya jag skapat olika.»
Kärleken, af slikt skrytande vred,
Sad: «Nej! mina dyrbara bygder
Blifva ifrån din frätning i fred;
Och än lefva götiska dygder.
Åldriga stammar ha grenar och saft;
Ännu finnas gnistor i mörjan,
Som skola lysa i brinnande kraft,
Liksom de lyste i början.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
