Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dalinske Smaklärare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200
den vittra granskningen gifva en i någon högre mening
vetenskaplig grund och halt, men också, dymedelst, en strängare
karakter. I det väl skrifna »Tal om Skaldekonsten», som han
1761 höll infor den i Upsala studerande Vestmanlands och
Dala nationen, skönjer man, att han icke stannat vid Boileau
och Batteux; han hade lärt känna Baumgarten. Vackrare, än i
följande ord, kan ingen antyda skaldekonstens ursprung:
»Oaktadt de trånga gränsor, som inskränka vår insigt, uppstrålar
dock stundom något högt i våra tankar, och vi tyckas liksom
se något uppvälla af ådrorna i den källan, som flyter af idel
sanningar. Skaldekonsten har ett sådant ögonblick att tacka
för sin tillvarelse. Hon upphöjer det menskliga förnuftet
likasom vida öfver dess krets; äger, framfor alla andra, nyckeln
till våra hjertan, att sätta dem i eld och rörelse, ty hon
kommer vår natur närmast, som älskar sinnliga bilder; leder våra
tankar likasom in i skaparens konstkammare; genomfar flera
verldar och tillskapar nya varelser; diktar, men efter sanningens
reglor, då hon uppstiger i möjligheternas rike, hvars
grundritningar endast ligga i det oändliga Förståndet, och med sina
bilder sätter åskådarena «i en genomträngande förtjusning.» —
I den stund, då Bergklint skref dessa rader, felades honom
visserligen ej mycket, att klart och fullt åskåda den sköna
konstens väsende. Men då han sedan vill närmare utveckla sina
tankar, vänder han tillbaka in på den af Dalin utstakade
härstråten. Han yttrar der egentligen ingenting annat, än hvad
vi redan af de föregående hört. Det bästa deraf är hans
utlåtande om skaldekonstens nytta. «Hon tjenar», — säger han,
— «väl icke att plöja åker, föra krig eller bygga slott med;
men hon är dock icke förgäfves af skaparen nedlagd i
menniskors hjertan. Hon är utan tvifvel ämnad att tolka för de
dödliga hans stora verk och höga fullkomligheter. Utan tvifvel
har hon till den ändan fått så hög röst och så intagande
behagligheter, att hon måtte upplyfta våra sinnen till himmelen
och genomtränga dem med gudomüga rörelser.» Om den
Svenska särskildt anmärker han, att «dikt och härmkonst {fictio et
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
