Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.218
i en halmlada, saknade jag min mor, och sällskapet
sin förnämste kittelflickare. Min far tog saken
förnuftigt: "Vi ä1 fria menniskor, och presten har ej med
vår kärlek att skaffa," sade han, då vårt värdfolk
yttrade sin harm öfver min mors flykt, "men," tillade
han med eftertryck: "hon skall aldrig hvila mer vid
mitt trogna sotarehjerta!"
"Sedermera följde jag ömsom med min far, ömsom
ströfvade jag kring på egen hand och medföljde andra
"kringresande" till marknader, men då jag var för trög
att bli ficktjuf, hade jag ej stort anseende bland mina
likar. Då jag var sexton år, togs jag som lösdrifvare
och förpassades för första gången hit till fängelset,
som då var en korrektionsinrättning och på samma
gång länshäkte. Då lefdes här annorlunda; der borta
var afdelningen för qvinnor, hvilka sutto på
ransak-ning; för att få hälsa på hos dem och de öfriga
ran-sakningsfångarne, utkastades och genomfördes fiffiga
planer och vågstycken. Vår arbetsförtjenst fingo vi
sjelfva använda och köpa oss mat bäst vi behagade,
om vi ej voro nöjda med fängelsekosten, endast
bränvin hettes vara förbjudet, men den som i tider, då
denna vara endast kostade femtio öre kannan på
friheten, i fängelset ville betala tre à fyra riksdaler,
behöfde ej vara utan, och då våra arbeten inbringade
betydligt, behöfde vi ej knussla. Då dugde det att
vara vaktmästare eller fångvaktare i fängelserna; visst
var lönen ej mera än tjugofem à tretio riksdaler i
månaden, men så kunde man ställa sig det tredubbla.
En vaktmästare blef på fem år så bergad karl, att
han köpte sig hus i staden, men han var också
sparsam tillika. Jag skrattar åt grönskållingarne här, som
tycka, att "lille Krister tar för sig efter noter", som
de säga, och snickarne svärja alltid öfver, att de
förlora sina bästa verktyg då de arbeta hos honom i
staden, till och med sedan arbetsföreståndaren låtit
stämpla alla fängelsets verktyg; nog är han glupsk för
att lefva i dessa tider, då man vill kontrollera allting,
men värre har jag sett.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
