Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.217
äfven en och annan af de forna lifstidsfångarnes
biografier; dock, när jag sedan genomläste dessa, fann
jag den ena så lik den apdra, att jag endast behöll
en af dem, såsom ett profstycke, samt äfven för att
gifva läsaren ett begrepp om fängelselifvet i den "gamla,
goda tiden". Jag vill låta gubben "Domän" sjelf
berätta sina sorgliga lefnadsöden:
"Min första bädd här i lifvet tillreddes i ett dike
vid landsvägen, min mor medföljde ett kringresande
skojarband, som dels dref handel på landsbygden med
med grannlåts- och kramvaror samt blecksaker, dels
sotade böndernas skorstenar, flickade deras kittlar och
grälade med dem om betalningen. Jag kallade en
sötare för far, och sittande fastbunden på min mors
rygg, hjelpte jag henne ofta att klösa söta pappas
svarta ansigte, eller gallskrek jag, då han med sin ena
hand fängslade min mors båda, medan han i sin tur
grundligt örfilade upp henne. Då jag var på elfte
året, ansåg min far, att jag borde bidraga till att
försörja "sällskapet" och ville taga mig med på en nattlig
expedition till ett fårstall; min mor ansåg mig ej stark
nog att kunna göra någon nytta, ett slagsmål skulle
afgöra deras olika meningar; min mor segrade, men
segren kostade henne synen under några dagars tid,
hvarunder hon använde min bränvinsportion till
utvärtes bruk för sig. Då hon åter blef seende, drogo vi
in i en störte by, för att upphjelpa sällskapets affärer
genom handel och sotning; men hvart min mor kom,
fick hon höra speord öfver sina "blå ögon". Hon var
en va^er, ståtlig, ljusögd qvinna, ingen tatterska, och
bon förargades öfver sina blå- och gulrandiga
prydnader kring ögonen, och då en ung bondhustru ej
slutade att förebrå henne för dem, kastade hon den
blodkorf hon erhållit i välfägnad, midt i bondqvinnans
ansigte, under det hon på en af sina underliga
vismelodier skrek: "Ögon blå och spetsiga skor ä’ på
modet, korfvamor!" Derefter fick hon vara i fred för
landtfolkets glåpord, men hon förlät ej min far, som
tillskyndat henne dem, och en morgon, då vi
vaknade-Brott och straff. 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
