Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sade mannen vid anblicken av några byggnader, vilka
voro särskilt illuminerade. Arbete, ja, det var ordet,
kring vilket hans tankar ständigt rörde sig. Han hade
arbetat hela sitt liv och han kunde blott mäta efter en
enda måttstock: arbete.
— Kröningar äro ändå bra för nånting, fortsatte
han. De ger arbete åt en del människor.
— Men du går likväl med tom mage, sade jag.
— Ja, svarade han, jag har försökt få något att
göra, men jag har åldern emot mig... Vad för slags
arbete har du? Du är sjöman, inte sant? Det kunde
jag strax se på dina kläder.
— Jag vet vad du är för slags landsman, sade
kvinnan, du är italienare.
— Nej, gu’, är han ej, ropade mannen ivrigt. Han
är yankee. Det kan jag se.
— Vad i all världen är väl detta? ropade hon, då
vi kommo ut på Strand, förskräckt över den larmande,
dansande kröningsmängden, tjutande män och flickor,
som sjöngo för full hals den förut anförda slagdängan.
— Usch, så smutsig jag är, sade kvinnan, då vi
slagit oss ned i ett kaffehus. Och medan hon gned sömnen
ur ögonen sade hon: — Den syn jag sett i dag, glömmer
jag likväl aldrig. Hertiginnorna och hovdamerna hade
sådana härliga vita dräkter. Så vackra de var!
— Jag är irländska, svarade hon på min förfrågan.
Mitt namn är Eyerthorne.
— Hur?
— Eyerthorne, sir.
— Stava det.
116
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
