Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Hur tror ni, att det hela kommer att sluta?
frågade jag. Ni blir ju äldre för varje dag.
— Arbetshuset, sade han.
— Jag vill bli fördömd, om jag vill dit, sade hon.
Det finns ingen räddning för mig; jag vet att jag
kommer att ligga och dö på gatan, men jag betackar mig
i alla fall för fattighuset, snyftade hon.
— När ni nu gått på gatan hela natten, frågade
jag, hur bär ni er åt för att få något att äta.
— Man försöker att få tag på en penny, om man
inte har en till övers, förklarade mannen. Så bort på
ett kaffehus för att få en kopp te.
— Men jag kan inte förstå, hur ni kan leva på det,
invände jag.
Paret smålog betydelsefullt och han fortsatte:
— Man dricker tet i mycket små klunkar och får
det att räcka så länge som möjligt. Och så passar man
på, om det inte är någon, som lämnar något.
— Det är märkvärdigt, vad folk lämnar mycket,
inföll kvinnan.
— Det gäller först och främst, sade mannen
eftertänksamt, att få tag på en penny.
Då vi hade rest oss för att gå, samlade miss
Hay-thorne ihop några skorpor från de kringstående borden
och gömde dem någonstans bland sina paltor.
— Man ska inte låta dem gå till spillo, sade hon,
och dockarbetaren nickade och tog själv några skorpor.
Vid tretiden på morgonen spatserade jag längs
promenaden. Det var en utmärkt natt för de hemlösa, ty
polisen var upptagen på annat håll, och varenda bänk
118
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
