Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjortonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vi tiden att gå och kommo med skämtsamma
anmärkningar till de kringsittandes förtjusning. Vi vunno
störbärarnas hjärtan, och den unge bondpojken, som
också hade till uppgift att samla upp avrivna kvistar,
slängde jämt några avplockade blommor i vår låda.
Vi utfrågade honom om hur mycket vi kunde "göra
oss" och fingo veta, att medan betalningen var en
shilling för fjorton skäppor, kunde vi högst få en shilling
för tjugofyra skäppor, vilket alltså betydde, att för
var tjugofjärde skäppa innehölls betalningen för de
tio — en metod, som odlarna hade infört för att ha
en hållhake på plockarna vare sig skörden var god
eller dålig, särskilt när den var dålig.
I grund och botten var det härligt att sitta i det
klara solskenet, medan det gyllene blomsterregnet
strömmade från våra händer och den skarpa
aromatiska humledoften kittlade oss i näsan — medan vi
dunkelt erinrade oss de larmande storstäderna, varifrån
dessa människor kommit. Gatans stackars människor!
Rännstenens befolkning! Till och med de kunde få
längtan till landet och känna en obestämd dragning
till jorden, varifrån de fördrivits, efter det fria livet
under bar himmel, där vind, regn och solsken inte äro
besmittade av stadens smuts. Liksom sjön drar
sjömannen till sig, så ropar också landet på dem, och
djupt inne i sina förfallna och förstörda kroppar
känna de dragningen, minnena, som de ärvt av sina
förfäder, vilka levde innan städer uppstodo. På ett
oförklarligt sätt känna de sig glada över doften av mylla,
och omedvetet dragas de till landet.
134
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
