Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugoandra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den unge mannen på de anklagades bänk mumlade
otydligt. Han föreföll fortfarande helt slö.
— Vad säger han, konstapeln? frågade domaren
otåligt.
Jätten i den blå uniformen närmade sitt öra intill
arrestantens mun och förklarade därpå högljutt:
— Han säger, att han är mycket ledsen över det
inträffade, ers välborenhet.
— För honom tillbaka till arresten, sade
välborenheten, och nästa fall hade redan börjat, och man höll
på att låta vittnena avlägga eden.
Den unge mannen följde slött och likgiltigt med
fångvaktaren. Sakens behandling var slut, den hade
tagit precis fem minuter. Nu var det två av dockornas
lösa existenser som gjorde allvarliga; försök att kasta
ansvaret för stölden av ett metspö, värt kanske fem
pence, över på varandra.
Orsaken till att man har allt detta besvär med dessa
fattiga människor är, att de inte riktigt veta, hur de
skola beröva sig livet och måste göra två eller tre
försök innan det lyckas dem. Det förorsakar givetvis
myndigheterna och polisen en mängd besvär. Det
händer därför inte sällan, att myndigheterna förebrå
självmordskandidaterna deras misslyckande. Man har ett
exempel härpå i domaren R. S., ordförande vid
domstolen i S—B., vilken nyligen behandlade fallet Ann
Wood, som hade försökt dränka sig i kanalen.
— När det var er avsikt att göra det, varför gjorde
ni det inte ordentligt? frågade den indigrerade mr
R. S. Varför försökte ni inte ordentligt att komma un-
202
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
