- Project Runeberg -  Länge, länge, sedan . . . Sagor /
9

(1903) [MARC] Author: Anna Wahlenberg With: John Bauer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Drottningen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ädel, kunglig, oförliknelig var han, och hon visste att hon
hädanefter skulle tänka på honom hvar dag och hvar stund
af sitt lif.

0

Hon reste sig och gick hemåt mera drömmande än vaken.
Och så gick hon fortfarande då hon kom upp på sitt rum och
medan hon klädde sig i sin hvita, silfverstickade dräkt och flätade
pärlsnodderna i sitt hår.

Först då en tärna kom och knackade på dörren med bud
från hennes far att hon skulle skynda sig ner och hälsa deras
höge gäst välkommen, vaknade hon upp och spratt till af
förskräckelse, så att hon måste hålla sig i fönsterkarmen för att
icke segna till golfvet. Hon hade plötsligt förstått att hon icke
kunde stå inför prinsen och låta honom se in i sina ögon.

De skulle ju säga honom klart och tydligt att för henne
var han den härligaste man som fanns på jorden, den som var
mest värd att dyrkas och älskas och att hon skulle tänka på
honom hvar dag och hvar stund af sitt lif.

Men något sådant fick ju inte en liten adelsjungfru säga
till en man. Ännu mindre fick hon säga det till en prins, som
stod så högt öfver henne i rang och börd. Och allra minst
fick hon säga det till en prins, som var på väg till sin brud.

— Hälsa min far att jag kommer, sade hon.

Det var ju i alla fall omöjligt att nu gå och gömma sig
i skogen.

Och hon sprang in i sin aflidna moders kammare, öppnade
hennes skåp och letade fram den tätaste af alla hennes långa,
hvita slöjor. Själf hade hon aldrig haft en dylik för sitt ansikte.
Hon hade ju aldrig förr behöft dölja hvarken det eller sina
tankar. Men nu måste hon det. Och plötsligt kastade hon
slöjan öfver sitt hufvud och gick ner i salen, där man väntade
henne.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 03:28:41 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/awlls/0011.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free