Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Drottningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men då hon steg öfver tröskeln hördes ett sorl af
förvåning från alla därinne, och sedan hon hälsat den höge gästen
frågade riddar Hubert helt högt:
— Hvarför denna slöja, Adelgunda?
— Förlåt mig, min far, svarade hon — men jag är ju icke
van att umgås med furstar.
Riddar Hubert log och vände sig till prins Sigmund.
— Om en stund får hon väl mera mod, sade han.
De satte sig till bords, och prinsen fick sin plats mellan
riddaren och hans dotter. Men han hade icke ögon för någon
annan än den lilla jungfrun. Hennes gestalt föreföll honom så
fin och vek, hennes röst så klingande, hennes tal så klokt. Och
när hon lyfte litet på slöjan för att höja vinbägaren till sina
läppar såg han en skymt af hennes ansikte, som gjorde honom
otålig att få se det helt och hållet.
Då måltiden var slut och hon vid uppbrottet smög sig
bakom de andra, i hopp om att obemärkt kunna komma ut ur
salen och sedan springa långt bort från borgen, hade han henne
fortfarande i sikte och ställde sig plötsligt i hennes väg.
— Mycket har berättats mig om era talande ögon, ädla
jungfru, sade han. — Vill ni icke unna äfven mig att få se dem,
liksom ni unnat den glädjen åt hvem annan som helst.
Hon böjde ned hufvudet mot bröstet.
— Jag kan inte, hviskade hon.
— Då måste jag tro att ni sett något hos mig, som ni icke
vill att edra ögon skola tala om.
— O, nej, nej, utbrast hon oroligt.
— Så lyft då er slöja!
Men hon stod orörlig och tyst, önskande att hon kunnat
sjunka död till golfvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
