Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Älfkungens bal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Det var då ett fasligt spring i dörren! sade älffrun,
som höll på att polera alla silfverkronorna. Det kunde hända
en olycka med slöjorna.
— Den lilla älfflickan spratt till, stängde dörren och gick
tillbaka till sin slöja, som heller inte var färdigstruken. Hon
spände och drog och strök och tänkte på, hur bra den skulle
klä henne. Men om en stund måste hon återigen gå och titta
efter månen. Hon gläntade bara ett helt litet tag i dörren och
tittade ut.
Nej, ännu var den inte uppe.
Och så strök hon igen.
Mer än några minuter kunde hon dock icke hålla sig i
styr. Så måste hon bort och titta en gång till.
Och se! Då stod en ljusgul halfrundel öfver skogen.
— Nu är den uppe! Nu är den uppe! ropade hon och
klappade i händerna. Och hon måste riktigt öppna dörren för
att se, hur ståtligt den seglade upp öfver skogstopparna.
Men i detsamma hördes ett skrik inifrån kumlet.
— Slöjan! Slöjan! skreko alla systrarna.
Och när den lilla älfflickan sprang in, såg hon dem stå
lutade kring elden. Det var hennes egen slöja, som fladdrat in
i lågorna vid det starka luftdraget, när dörren gick upp, och
ingen hade varit till hands att rädda den. Nu låg den på
golfvet som ett kolnadt, svart flarn.
— Ja, det är rätt åt dig! sade älffrun. När man springer
och far som en toka, skall man något straff ha. Nu kan du då
inte gå med på balen.
Först trodde den lilla älfjungfrun, att hjärtat stannat i
hennes bröst, så förskräckt blef hon. Men sedan sprang hon
huf-vudstupa ut för att fråga, om inte någon af grannälfvorna skulle
vara hemma och kunde låna henne sin slöja.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
