Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juvelåkern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Inge letade bland gråstenarna, som om han vore rädd att
ge henne någon allt för fin, och slängde till sist åt henne en, som
var så stor som ett barnhufvud.
— Se, där har du då, sade han. Egentligen är det mycket
för mycket, men det kan nu inte hjälpas. Slit den med
hälsan!
Jätteflickan blef så hjärteglad, att hon kysste den stora
stenklumpen och tog vägen hem till berget i tre skutt. Men
när hon kommit in i sin kammare, löste hon bröstnålen ur
halsduken, borrade ett hål genom gråstenen och hängde den på en
snodd om halsen, som andra flickor hänga på sig guldhjärtan på
silkesband.
Det passade verkligen så bra, att hön kunde göra sig så
där fin, för hon skulle just med sina föräldrar på stor
middagsbjudning till jättekungen, som bodde i Högberget tio mil
där-från, och dit de kommo genom en lång gång under jorden.
Emellertid sade hon inte ett ord om sin skatt åt far och
mor. Det skulle bli en öfverraskning för hela middagssällskapet
att få se den kostbara juvelen.
Och det blef det också. När hon stod i stora kungssalen
bland allt hoffblket och drog undan bröstduken, så att
stenklumpen syntes på hennes bara hals, uppstod det ett sorl af
förvåning och allesamman frågade med en mun, hvar det var
för slags prydnad.
— Bevare oss väl, kära barn! sade hennes mor den gamla
jättegumman, jag tror det är en gråsten!
Men då skrattade hennes dotter helt förnämt och berättade
om hur hon fått den och om den stora juvelåkern, som lyste
gredelin af ametister, men att jättefolk i allmänhet hade svårt
att se, hur fina de där stenarna voro.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
