Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gossen och Näcken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Jag har det här, sade Näcken och slog på sin egen
kappa, under hvilken något rundt och underligt höjde sig. Det
är ingenting styggt. Det är riktigt vackert, det vackraste i
världen. Du ska få leka med det, när vi kommer ner till
sjöbottnen igen. Se bara!
Han öppnade litet på kappan, och Johan tyckte sig se
något underbart glänsande röra sig därinnanför. Han måste se
bättre. Han sträckte på hufvudet och lutade sig framåt.
Då började klockan att slå, och på samma gång hörde han
klart sin mors röst: — Johan, lille Johan, du fick ingen kyss till
godnatt?
Men Näcken slog sin arm om hans lif för att draga honom
med sig ner i djupet.
Hu, den var så kall, den armen, så att Johan skälfde till i
hela kroppen. För första gången såg han Näcken riktigt i
ansiktet och blef så rädd för hans håliga, sjögröna ögon, att
hjärtat hoppade i hans bröst. Han höll sig krampaktigt fast i
iskanten och skrek gällt i den tysta natten:
— Mamma! Mamma! Lilla mamma!
Och han fick svar. Modern sprang ut på isen. Hon flög.
Hon stod vid vaken.
Då släppte Näcken Johans lif och dök ned i vattnet. Men
genom isen for en vemodig ton som af en klagande suck. Det
var ekot af den ensamma gamla Näckens harpa. Han spelade
där nere för att skingra sin sorg öfver den förlorade lilla gossen,
som han hållit så kär.
Men modern tog Johan i sina armar och bar honom in i
hans varma, väntande lilla bädd. Och den kvällen fick han
godnattkyssar så många han ville ha, ja, till och med sedan han
hade somnat. Han kände dem i sömnen, och han sof också så
godt som aldrig förr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
