Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Guldhönan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men när hönan märkte att ingen kändes vid henne, gick
hon tillbaka upp på sopbacken med nedböjdt hufvud och
långsamma steg. Det var den bittraste stunden i hennes lif. Aldrig
hade hon trott, att man inte skulle kunna känna igen henne
på annat än guldet och glittret. Och hon började utgjuta sin
sorg i djupa betraktelser.
— Kack, kack, kack, skrek hon i långa banor.
Men i »kacken» blandade sig underliga toner, och snart var
det bara toner. Kungen och hoffolket tittade på hvarandra. Hon
sjöng ju! Det var ju den allra vackraste sång.
Och sången hördes ända bort till Måns, där han satt i sin
kammare. Han kände igen den, han, och kom springande.
— Aller nådigaste herre och konung, sade han och kastade
sig för kungens fötter. Förlåt mig! Jag körde in henne bland
de andra hönsen för att blanda bort henne och rädda hennes
lif. Men nu märks det ju, att hon är guldhönan.
— Det vet man inte än, sade kungen. Hon har ju inte
värpt ännu.
Och det var för märkvärdigt. Hur länge hon än sjöng, så
värpte hon intet ägg. Den konsten tycktes hon ha glömt bort
i brist på öfning.
Men midt under det hon sjöng, fick hon se Måns. Och
strax flaxade hon fram till honom.
— Kack, kack, kack, släpp mig ut! Jag vill vara med
folk och inte med fä, sade hon.
Men Måns tordes inte släppa ut henne för kungen utan
ruskade bara på hufvudet.
Då gick hon åter tillbaka till sopbacken, och som hon nu
sjöng, hade hon aldrig sjungit förr. Inte ens Måns, hennes
bästa vän, hade velat kännas vid henne, trodde hon, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
