Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Axel och Anna eller korrespondens mellan tvenne våningar. En liten roman i biljetter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Axel till Anna.
Min ängla-flicka, hvilken lycklig sammanträffning af omständigheter. Din tant tar emot visiter, och min förträffliga farbror vill i afton gå, på visit. Han borstar
dammet af sig med en ifver, som jag kunde kyssa honom för.
Han har föresatt sig, att bekantskapen i dag skall börjas, emedan han märkt, att hans betjänt gör sin cour för din fasters huspiga, och det, säger han, vill han göra slut på.
Jag har gifvit gubben åtskilliga lefnadsregler. Jag har sagt honom, att nu för tiden kyssa herrarne alltid alla damerna på handen. Han sade, att det var ett dumt mod. Jag finner det fullt af geni. O Anna, jag får då kyssa än en
gång din hand, — din hand, — o, förtjusning!
Kommer nu någon herr P., så slår jag ihjäl honom.
Axel till Anna.
Millioner år ville jag ge för en afton, sådan som gårdagens.
Anna, du såg ut som en ängel med ditt lockiga hår och din hvita klädning, — och en ängel, en god, tillbedjansvärd ängel, var du för mig, gjorde mig till den lyckligaste bland varelser, som andas jordens luft. Hvad jag är lycklig! Hvad du måste vara det, som gjort mig så! O, gode Gud! hvilka minuter af himmel har man ej på denna jord, om hvilken man säger så mycket ondt! Litet drömde väl min gode onkel och din söta tant om, att medan de i soffan vid lampskenet arbetade på att slå opp en förlofning, så knöto vi i skymningen vid fönstret en annan. Jag är som en annan människa, sedan jag på fingret känner din ring. Anna min! min Anna! O, hvilken god och ädel varelse måste jag ej bli!
Axel till Anna.
Hvad himlen är klar, hvad luften är frisk. Jag behöfde andas; min sällhet tryckte mig. Jag gick ut, dansade nästan staden igenom, sjöng högt, fick alla människor att gapa på mig, och hade lust att omfamna alla människor. I mitt bröst är en sällhet, som kunde lyckliggöra en half värld. Anna, hvad jag älskar dig!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
