Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Axel och Anna eller korrespondens mellan tvenne våningar. En liten roman i biljetter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öppna läpparne och förena sig i vår lofsång. I mitt hjärta
uppsteg, mäktig och ljuf, en innerlig öfvertygelse: allt skall ännu bli godt! och, obeskrifligt rörd, böjde jag mig ned att för dig och mig emottaga den högtidliga välsignelsen. Axel, allt skall ännu bli godt!
Axel till Anna.
För din skull, min Anna, ljufva ängel, skall jag bli välsignad och genom dig.
Äfven jag har i dag i min själ blott glada känslor, ljufva förhoppningar, gamla, goda, bekanta, mig hjärtligt välkomna. Jag har suttit uppe vid fönstret, smakat af ditt förträffliga äpplegelé, och sett huru en klar mars-sol bortsmälte isfrosten, som den kalla natten lagt på vår grannes järnplåt-tak. Därunder filosoferade jag så här: såsom himlens ljus och värma låta nattens isslöja försvinna, skall äfven därifrån en bättre lyckas strålar genombryta den nattliga frostdimma, som skymmer vår sällhets perspektiv. Jag såg så länge och aningsfullt däruppå, att jag slutligen uti en af de figurer, som solens segrande, framskridande strålar bildade i den motsträfvande isen,, tyckte mig tydligen se bukten och formen af min egen näsa. Litet längre bort, tätt vid skorstensfoten, igenkände jag med förtjusning bildningen af din hvita, mildt rundade panna, som blygsamt tycktes dra sig undan solens kyssar. O Anna, jag måste visa dig en gång hur sött det såg ut; jag skall föreställa solen.
Anna till Axel.
Jag försäkrar dig att jag ej. är nyfiken. Du är då åter uppe, hvad jag gläder mig! Det må i dag hända mig hvad förtretligt som helst (blott det ej rör dig), så skall jag skratta däråt.
Axel till Anna.
Ha ha ha ha! Vet du öfver hvad jag skrattar? Öfver mig själf, min ängel. Jag har så goda förhoppningar och aningar, att jag skulle finna det helt naturligt, om nu plötsligt genom dörren skulle stiga in någon god vän och säga: »Axel, du har blifvit en stenrik man.» Jag tror ej heller det skulle förvåna mig, om genom fönstren skulle segla in små Amourer, som åt en stackars Amoroso hämtade
talismaner, för att befalla öfver alla lyckans håfvor: ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
