Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Axel och Anna eller korrespondens mellan tvenne våningar. En liten roman i biljetter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
reträtt genom dörren. Jag är förtretad öfver den förlorade
förmiddagen.
Anna till Axel.
Fem gånger har jag på denna förmiddag öppnat munnen för att börja mitt lilla tal; fem gånger tillslutit den åter. Att be om något hade visst varit fruktlöst, ty min tant i sitt soffhörn, med sammanknäppta läppar och stränga ögonkast, såg ut som ett lefvande nej!... Men i eftermiddag.
Axel till Anna.
Nu är gubben fast, han skall inte slippa mig. Han sofver middag. Jag skall väl vakta, att hvarken han går ut, ej heller någon in till honom, innan jag fått säga. honom: »jag älskar Anna, jag måste ha henne till hustru eller dö!»
Anna till Axel.
Axel, hur mitt hjärta klappar! Äfven min tant sofver middag, då hon vaknar, skall jag tala; må hon ej väckas
för snart, då är hennes lynne ej godt... tyst, Minette! jama icke så! se där kaffegräddan, ät och tig! Ack, där surrar ju en stor fluga... sätter sig kanske på hennes näsa,... nej, — min goda ängel förde den förbi! Godt, hon sofver lugnt. Men en gång skall hon dock vakna... och jag tala! Jag darrar under det jag skrifver.
Axel, hvad mitt hjärta klappar! Jag hör det slå!
Det är plågsamt!
Känner du det så äfven, Axel?
Axel till Anna.
Mitt hjärta klappar visst både fortare och hårdare än någon klockas pendel, men jag önskade, om ock det skulle kännas aldrig så plågsamt, att det skulle slå hårdt, som en kopparslagares hammare, för att kunna väcka och muntra upp min förträffliga farbror, som, enkom mig till pina och plåga, sofver middag i ett. Intet är så odrägligt, som att
vänta, att lefva i ovisshet — att bereda sig. Jag har hostat, sjungit, larmat utanför hans dörr... fåfängt! Hvar gång jag lyssnar, får jag den förtreten att höra honom snarka. Vore ej nyckeln ur dörren, kunde man komma in och lätt hitta på något medel att ramla ikull öfver soffan, eller något annat artigt manér för att väcka den sofvande. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
