Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Axel och Anna eller korrespondens mellan tvenne våningar. En liten roman i biljetter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Axel till Anna,
vid midnatten.
Jag kan icke sofva; Anna, jag har mörka aningar, morgondagen skall ej hämta oss något godt. Jag har nu en
ej obetydlig penningsumma i mina, händer, jag har sålt...
men lika mycket, hvad gör det till saken. Anna, skulle det... om våra... men därom är bäst att tala, se’n ödet
sagt sitt.
Jag tror, goda Anna, att midnattens timma låter mig se spöken. Anna, jag känner djupt, att om du ej skall gå vid min sida, blir hela lifvet för mig ett spöke, det vill säga ett fasansfullt intet!
Axel till Anna.
Klockan slår ett, Anna; detta slag är svårt. Vi äro ett. I lifvets morgonstund ha vi förenat oss. Jag vet, att intet
kan åtskilja oss. Hvarföre skrifver jag då så allvarsamt?
Hvarföre är jag så dyster?
Axel till Anna.
Hvad nattens timmar skrida långsamt! Tänkande på dig, skrifvande till dig, söker jag att vinga minuterna. Nu, då allt är så tyst och stilla omkring mig, hör jag bättre stormen i mitt inre. Jag kan ej begripa, huru allt kan vara så tyst, så stilla, så dödt,... är ej detta världen... äro här ej människor, vaka ej i deras bröst passioner? Lefver jag ensam, och ha uti min själ allena förenat sig alla
oros-andar, som flyktat ur hvilande bröst? Min milda Anna,
jag känner det, det är öfver ett stormigt haf, som din milda
anda skall gjutas. Men då skall äfven allt bli frid!
Axel till Anna.
Jag har sökt hvilan... fåfängt! skild från dig, skall jag ej njuta den mera. Dessa hjärtats vingade slag - och hvart slag en känsla... huru sträcka de ej, huru till evigheter göra de ej minuterna! Och allt omkring mig är så lugnt! Hör, kyrkans klockor slå tu... skall då intet vakna? ingen smärta, ingen kärlek, ingen trånad genom natten höja sitt rop ? Allt är tyst... jag vakar ensam. Dock nattväktarns röst... men huru liknöjdt förkunnar han ej världen — att domen kommer!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
