Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Axel och Anna eller korrespondens mellan tvenne våningar. En liten roman i biljetter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nattlig!... Farväl, Anna... jag lämnar dig min för... Jag beklagar dig!
Anna till Axel.
Axel, Axel, dröj! Ack förlåt... jag kunde ej förr skrifva... Det klaraste ljus ned i det djupaste mörker det var för mycket! jag kunde ej bära det. Emil är en ädel
man. Jag har omfamnat honom, men för din skull... Jag förmår ej mera... Jag är din, Axel, din!
Anna till Axel.
Jag är ganska sjuk. O, jag trodde väl aldrig att sällheten kunde vara så tung. Jag kunde ej bära den. Axel, vi äro rika. Löjtnant Papperto vill förena oss, vill förmå våra släktingar... L., som du sårat, skall lefva; dina skulder skola bli betalda; allt skall bli godt! Stackars Axel, hvad jag har beklagat dig! Förlåt mig all din oro, din förtviflan: jag var ur stånd att gifva dig en förklaring då
du behöfde och begärde den.
Anna till Axel,
en dag senare.
Min sjukdom tar till, men jag är fullkomligt redig. Jag drar ihop mina sänggardiner, säger mig vilja sofva, men skrifver till dig. Jag fruktar dock att det är oläsligt...
Om jag dör... om jag dör, så kan och skall jag testamentera
till dig min förmögenhet. Med en del däraf skall du betala
dina skulder... med det öfriga skall du söka göra dig själf lycklig... och andra;... men ... spela aldrig, Axel, aldrig mer!
Anna till Axel,
en dag senare.
Bered dig på allt, min vän; jag har kanske blott en dag att lefva än. Axel, öfverlämna dig ej till förtviflan. Jag skall aldrig öfvergifva dig. Igenom denna värld, igenom ömsom glada, ömsom tunga skiften, skall du ej gå ensam; osynlig skall Anna följa dig, trogen som då hon bar din ring, som himlens barn ännu sin Axels brud. Skulle väl själar, som en gång så väl funnit hvarann, någonsin och genom något kunna skiljas... tvenne flammor, som förenat sina lågor, brinna skilda hvar för sig? O nej! min ande skall omgifva dig, vara när dig, följa dig alltid; du skall känna den nära dig, ljuf som en vårfläkt...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
