Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Den ensamma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
O, det hjärta, som är dömdt att evigt klappa obesvaradt — af barmhärtighet, dolda väsen, som gar det rörelse — låt det stanna!
*
Aldrig borde man disputera öfver olyckan, öfver smärtan, som en annan känner. Vi lida på så många olika sätt, och genom så många skiljaktiga orsaker; vi äro så olika organiserade och de yttre omständigheternas förhållanden
till vårt inre, våra känslor, våra formögenheter så mångfaldigt varierade, att det är nästan omöjligt för någon att döma om och öfver en annans ställning. Hvar som helst
vi se smärta — låt oss vörda den, då vi ej äro nog lyckliga
att kunna trösta den!
Jag hörde för kort tid sedan en förståndig vän moralisera en annan mindre förståndig — och ännu mindre lycklig. »Du har ju icke begått något brott? — du kan ej känna ånger — du har ju inga bekymmer! — du har ju fullt opp kläder och föda. — Hvad i all världen bör du då oroa dig öfver? Du inbillar dig blott att vara olycklig; kör bort dina sjuka inbillningar och du skall bli munter som jag! Alla människor ha sina bekymmer: — det fullkomliga har ju ej blifvit lofvadt oss på jorden? — men man skall väl förstå att bruka sitt förnuft — och slå ifrån sig — som andra människor göra.» Den sålunda tröstade vännen teg, men såg ändå mera nedslagen ut än förut. I hennes ställe skulle jag hafva svarat: »det är sant, af allt det onda du uppräknat, känner jag intet; men min olycka är icke dess mindre verklig; den är här i detta svaga och sjuka hjärta, som jag ej gifvit mig själf, och från hvilken smärtsamma gåfva himlen förskonat dig. Men just därföre kan du ej döma öfver mig; och det vore lika konsekvent att neka till möjligheten af min hufvudvärk, därföre att du ej känner den, som till mitt hjärtas plåga, därföre att du ej förstår den. — Du» — ... men hvarföre förlänga ett svar, åt hvilket min förståndiga vän ändå skulle rycka på axlarne? Jag vill hellre i tanken ta hennes roll af tröstarinna, men utföra den på ett olika sätt. Jag skulle
gå till den lidande och säga: »hvila dig mot mig, vi skola
gråta tillsammans!»
*
M. är sedan någon tid gift. Hans hustru är rätt olycklig. Jag hoppas dock att hennes hastigt tilltagande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 03:28:52 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/axelanna/0104.html
