Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Den ensamma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hjärta ett stygn; — han vet det — och han söker att bereda
mig därpå; — han ville om möjligt lindra det, göra det
okännbart — han vill förströ mig... vill bereda mig distraktioner ...
ack, han känner mig ej!
*
Det är för mycket! Jag tycker att han blott trycker
dolken djupare in; — men han vet hvad som är bäst för
mig — och jag kysser den hand som ger mig döden.
*
Ack, hvarföre så mycken godhet i dag, om han skall
lämna mig i morgon?
*
Han har begärt min hand! himmelska makter ! ! ! han
och... jag!
Jag har afslagit honom... tacksamt, men bestämdt, har
jag afslagit hans hand! Mitt hjärta klappar af smärta och
stolt glädje! Jag har afslagit den därföre, att jag älskar
honom mer än mig själf, föredrar hans sällhet tusende
gånger för min, och kunde ej lämna honom ett högre prof
därpå, än att jag förskonade honom för en maka, som
aldrig kunde göra honom lycklig. Ack, jag måste gråta.
*
Hvad skulle väl döden, vid sidan af lifvet, annat än
sprida däröfver sina dystra skuggor? Jag gör mig rättvisa.
Jag är ej uti allt ovärdig hans val. — Min vandel, mitt
hjärta äro rena — och detta hjärta älskar honom — min
själ brinner för sanning och dygd — jag vet ej med mig
en enda låg känsla; men ack huru litet är jag för öfrigt
skapad att försköna hans ädla sköna lif! Min yttre ungdom
har flytt, mer ännu min inre, — denna själens vår, som
ännu kan stundom återkalla den förras tidigt bleknade blommor.
Kallnade och döda äro alla mina lifligare anlag. Jag
känner beständigt som en tung och stel järnhand hvilade
på mitt bröst. Jag har för djupt känt det ödsliga tomma,
det rysliga, som lifvet har. Vissa stunders bitterhet skall
aldrig gå ur mitt minne. Aldrig skulle jag kunna återvinna
detta mod, denna sorglöshet, som gör att man så hjärtligt
kan skratta — att man kan vara glad — med ett ord: för
den närvarande stunden glömma den kommande. Vid hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 03:28:52 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/axelanna/0118.html
