Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tröstarinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
själ, tillbedjarinna af det sköna och älskvärda, så väl i
dess inre väsende som i dess yttre former.
Ensam med mig själf och med min skugga, omgifven af natten och tystnaden, känner jag dock leendet sväfva kring mina vissnade lappar, — lyssnar med stilla glädje till de harmoniska röster, som ur djupet af min själ höja sig i ödmjuka lofoffer till himmelen, och jag kan likna den ljufva klara frid, som omsluter mitt inre, blott vid det milda månans ljus, som i detta ögonblick gjuter sig öfver mossrosorna i mitt fönster.
Det var en tid, då allt inom mig var mycket annorlunda, då jag hatade världen och mig själf — då jag önskade att jag ej blifvit född.
I lifvets maj, under dessa vårdagar, då i hela den organiska naturen några droppar glädje tilldelas alla skapade varelser, då milda vindar vagga människan, och himmelen öfver henne hvälfver sig så hög och så klar: — då redan lärde jag att känna olyckan, och bitter var då min klagan.
Det var i min tynande själ som i den yttre världen, då i våra nordliga klimater mot vintern dagarne hastigt aftaga, nätterna bli längre och solen tyckes lik en döende blott resa sig upp för att vinka ett afsked och sjunka åter. Jag hyste ej det hopp att något för mig, likt ett nyår, skulle gifva tingens ordning ett omvändt förhållande; jag såg tvärtom bortom det aftagande ljuset blott en allt mera mörknande, sig öfveralit utbredande natt.
»Lycklige de döde, de lida ej mer! Lyckligare ännu de ofödde, hvilka aldrig lidit! Lycklige äfven I, beklagade dårar, som skratten under ert elände, som af era halmbäddar dragen stram för att fläta er kronor, som drömmen er stora och sälla. Med orätt beklagar man er! Ack, I kännen ju ej, — och er olycka är höljd af er galenskaps blommor. Lycklige I!»
Så tänkte, så klagade jag under det jag en afton med långsamma steg släpade mig fram i en af parkens mörkaste alléer på mina föräldrars gods.
Jag var ung och jag var olycklig — och aldrig, nej aldrig kan man känna olyckan så bittert som i ungdomen! Vid äldre år förslöas känslorna, — blodet flyter stillare, man är redan van vid att lida, — vägen är ej mer så lång till målet för alla lidanden. Men då smärtan hemsk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
