Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tröstarinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gud — och hans sköna sol — och hans barmhärtighet öfver hans skapade varelser.
Tviflet med sina knotande, aldrig besvarade frågor uppsteg i min själ, — och midnattligt mörker omslöt mitt oroligt klappande hjärta. En oändlig smärta rörde sig i mitt bröst tillika med andedräkten, som, motvilligt rosslande, steg
fram och åter inom dess tryckta sköte.
»Och hvad har jag väl förskyllt för att så grufligt,
så hårdt straffas? — Hvarföre skall jag vara så djupt
olycklig?» frågade jag högt knotande, under det jag med tårfulla ögon såg mig omkring i den blomstrande natur, som stod så skön och rik omkring mig.
Det var en härlig juniafton. Solen var i nedgången. Allt var lugnt, — blott ett sakta sorl smög likt en hviskad
kärleksförklaring då och då mellan löf och blommor genom lundarne. Allt tycktes njuta — jag ensam ledt — Jag önskade mig vara fågeln, som kvittrade, tanklöst gungande på gröna kvistar; blomman, som strålade så härligt, doftade så skönt; — fjäriln, som hvilade i dess sköt; — snarare ännu den mosslupna, lyckligt känslolösa sten, mot hvilken jag stödde mig: — allt utom människa — blott icke den lidande beklagansvärda människa jag var!
Vid stranden af en sjö, som på denna sida begränsade parken, och rundt om kringslöts af de skönaste stränder,
hvilade jag.
O, huru ofta hade jag ej förr med ungdomslust och glädje på dess dansande vågor gungat min lätta julle! Huru ofta med kraftiga armar delat dess svala bölja, kysst den med varma läppar och i det klara djupet, som återspeglade en molnfri himmel, skådat bilden af mitt rena hjärta, af mitt friska lif! Som förr kransade ännu leende gröna stränder den stilla sjön, — som förr speglade sig i dess djup himmelens dunkla blå, — min julle låg vid stranden, allt var sig så likt, så vänligt likt! — Men jag var mig olik jag var ej mer densamme; allt återfann jag här, utom mig själf.
»Stilla bölja», tilltalade jag den i dystra tankar, »du kan ej mer bjuda mig glädje, ej mer smekande svalka den eld, som tär mitt hjärta, — dock än en dyrbar skatt vinkar mig ur ditt djup... I ditt sköte, som bar min första glädje,
kunde jag finna min sista tröst förgätenhet, känslolöshet!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
