Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den rätta eller 'Hustru min'
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från sin hustru, och åkte nu omkring i ett ensitsigt åkdon,
på hvilket han låtit måla i gyllne bokstäfver:
»Mieux vaut seul que mal accompagné.»
Jag fann devisen dråplig, och min granne och jag sågo
hvarandra ofta och kommo förträffligt öfverens i att tala
illa om fruntimmer.
Däremellan sysselsatte jag mig med böcker och
åkerbruk.
Jag har en stor aktning för böcker och — lärdom!
Åh, mjukaste tjänare! Jag bugar mig i stoftet därför: men
hur det är, så har det förblifvit vid aktningen och
vördnaden; kärleken har aldrig velat växa i den marken.
Åkerbruket förde mig ut i naturen, och den är härlig. Men
Adam hade icke nog af själfva paradiset; han vaknade ej
till lif och sällhet förr än med Eva; och jag, som i mitt
»Stenbacka» visst icke ägde ett paradis, kände mig ofta
där rätt ensam. Träd äro ändå träaktiga, när det kommer
an på sympatier, och klippans sympati, eko-svaret, är det
ledsammaste återsvar jag vet. Nej, hjärta mot hjärta, öga
mot öga, det är lifvet, och att under ett friskt landtlif
tillsammans verka för underhafvandes väl, tillsammans ordna
hemmet, tillsammans lefva, tänka, älska, njuta, ack! . . .
»Hustru min» lekte mig ännu alltjämt i hågen.
Men mina rön på kärlekens gebit hade gjort mig
misstrogen. Jag misströstade om att bli lycklig enligt mitt ideal
af sällhet (och hvilket en min vän kallade »att komma till
ro i skuggan af en toffel»): jag blef vid dåligt humör, och
se’n jag hade gjort ända på sex dussin cigarrer och grälat
med min granne, i trötthet och motsägelseanda öfver hans
eviga jeremiader öfver »fruntimmer», reste jag en vacker
dag ut, i ensitsigt åkdon, för att roa mig.
Min kosa ställde jag till en man, som varit min vän
allt sedan Karlbergstiden och som ofta bedt mig besöka
sig. Han var nu gift och fader för åtta barn. »Det var
mycket!» tänkte jag. Men för mycket var det dock ej. En
dag tillbrakt i denna familj var nog att visa mig det, och att
gifva mig intrycket af ett himmelrike på jorden. Husfrun
var den tysta själen i allt. »Det är hon, det är hon, som
gör all min sällhet!» sade den lycklige mannen. Men hon
sade: »det är han!»
»Min vän», sade jag en dag till denne man, »huru har
du gjort för att bli så lycklig i ditt giftermål?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
