Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - ANDRA KAPITLET. Syndens människa eller Antikrist.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en vansinnigs fantasier. Men fordomdags var det helt
annorlunda. Hvarje den tiara-krönte monarkens
utlåtande åhördes med vördnad, hvarje hans befallning
åtlyddes utan prut. Människorna darrade under hans
förbannelser och fröjdade sig öfver hans välsignelser, liksom
om dessa varit själfva gudomens. Hans bannstrålars
åskor skakade nationerna och blixtarna från dem spridde
död och fördärf öfverallt. Kejsarne Justinianus och Phocas
öfverlämnade genom sina kejserliga edikt åt påfven i Rom
laglig myndighet i allt, som rörde religionen, och redan
mycket tidigt visade samtlige de götiska furstarne i
kristenheten benägenhet att underkasta sig romerske
påfven, liksom barn som lyda sin fader och
underordnade sin öfverordnade. Redan under åttonde århundradet
skröt Gregorius II för grekiske kejsaren med, ”att alla
västerns konungar vörda påfven som en Gud på jorden”,
och detta var en sanning, som fullkomligt berättigade
honom till ett dylikt påstående. Då t. ex. Pipin
sträffade efter franska kronan, bad han påfven godkänna
detta inkräktande, och så snart som denne gjort detta,
erkände Frankrike och i själfva verket hela den västra
världen honom såsom Frankrikes konung. Till och med
den mäktige kejsar Karl den store gick in på att af
romerske påfven mottaga sin krona och sitt herravälde.
”Herren Johannes, den allmännelige apostoliske påfven”,
säger rådet i Pavia, ”har i Rom utvalt och med den
heliga smörjeisen smort Karl den store till kejsare”.
Konungarne i västra Europa visade, att de ansågo sig
såsom den härskande påfvens underlydande genom att i
sin kröningsed aflägga löftet att vara de romerska
påfvarne trogna och underdåniga.”
I de första tiderna hindrades påfvedömet att utöfva
borgerligt välde, och på samma sätt genom biskoparnes
oberoende och kyrkomötenas myndighet, från att tillvälla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
