Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Genom ett fönster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en ångfärja, som utvecklade väldiga massor svart rök
och upprörde den breda floden genom långa svallvågor;
än en snabbt framilande elektrisk båt, därpå en båtlast
med lustresande, en massa roddare, eller ett båtlag från
någon kapproddsklubb. Det var måhända lugnast på
floden om morgonen eller sent på kvällen. En månljus afton
foro några förbi, som sjöngo och spelade zittra — vilket
ljöd särdeles vackert över vattnet.
Om några få dagar började Bailey känna igen några av
farkosterna; om en vecka kände han till deras inre
förhållanden. Barkassen Luzon från Fitzgibbon, två mil
högre upp, kunde ibland susa förbi tre eller fyra gånger
om dagen, lätt igenkänd på dess röda och gula målning
samt två österländska besättningskarlar, och till Baileys
stora nöje stannade en dag familjebåten »Purpurkejsaren»
mitt framför hans fönster; där serverades frukost under
det mest ogenerade familjeliv. Därefter hände det en
afton, att kaptenen på en trögt gående pråm började ett
gräl med sin hustru, då de kommo inom synhåll från
vänster, och han hade fortskridit till handgripligheter, innan
han försvann bakom fönsterkarmen till höger. Baily
betraktade allt detta som ett företag för att fördriva tiden
under hans sjukdom och applåderade vid varje mera
tilltalande händelse. Mrs Green, som på bestämda tider kom
in med hans mat, kunde ibland överraska honom
klappande händerna och ropande »da capo!» Men de som
uppträdde på floden hade även andra förpliktelser, och hans
»da capo» blev icke beaktat.
»Jag skulle aldrig trott, att jag kunde fatta så starkt
intresse för saker, som icke angå mig», sade Bailey till
Wilderspin, som brukade komma in på sitt oroliga, men
vänliga sätt och söka muntra upp den sjuke genom att
lyssna till, när han talade. »Jag tänkte, att denna
lättjefulla förmåga var utmärkande för små barn och gamla
ogifta fruntimmer. Men den är en följd av de
närvarande förhållandena. Jag kan helt enkelt icke arbeta, och
världen måste ha sin gång; det tjänar till intet att gräma
och kvälja sig. Och sålunda ligger jag här och lika road
som ett barn av sin skallra, är jag av denna flod, och allt
som rör sig därpå. Ibland blir det, försås, litet
långtrådigt, men ej så ofta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
