Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Fjärrskådaren
- II
- III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Davidson slöt ögonen och tryckte händerna mot pannan.
»Ja», sade han. »Det är alldeles riktigt. Nu när jag
blundar, vet jag, att ni har rätt. Där sitter du, Bellows,
bredvid mig på soffan. Jag är åter i England. Och vi
sitta i mörkret.»
Därefter öppnade han ögonen.
»Och där», sade han, »håller solen på att gå upp, och
där är tacklingen på fartyget och ett upprört hav och ett
par flygande fåglar. Jag har aldrig sett något mera
verkligt. Och jag sitter ända upp till halsen i en sandbank.»
Han böjde sig framåt och betäckte sitt ansikte med
händerna. Därpå öppnade han åter ögonen.
»Ett mörkt hav och soluppgång! Och jag sitter på en
soffa i gamla Boyces rum! — — — Gud hjälpe mig!»
III.
Detta var början. Under tre veckor fortsatte denna
sjukdom i Davidsons ögon oförminskad. Det var vida
värre än att vara blind. Han var fullkomligt hjälplös och
måste matas som en nykläckt fågel, måste ledas omkring
och klädas av. Om han försökte att röra sig, snavade han
över föremålen eller slog sig mot väggar och dörrar.
Efter en eller annan dag blev han van vid att höra våra
röster utan att se oss, och medgav villigt, att han var
hemma, och att Wades hade rätt i vad han sagt honom.
Min syster, som han var förlovad med, yrkade på att få
besöka honom och kunde dagligen sitta flera timmar hos
honom, medan han talade om denna sin sandstrand. Att
hålla hennes hand, tycktes trösta honom ofantligt. Han
förklarade, att då vi lämnade högskolan och åkte hem —
han bodde i byn Hampstead — föreföll det honom, som
om vi körde rätt igenom en sandkulle — det var
fullkomligt mörkt, ända till han åter kom ut därifrån — och
genom klippor och träd och starka hinder, och då han hade
förts till sitt eget rum, var han yr och nästan utom sig
av fruktan att falla, ty gången uppför trapporna tycktes
hava lyft honom trettio eller fyrtio fot över klipporna på
hans inbillade ö. Han upprepade envist, att han skulle
krossa sönder alla äggen. Slutet härav blev, att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 14:18:23 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/bacill/0100.html
