Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dynamoguden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och Azuma-zi var faktiskt ännu en vilde, civilisationens
fernissa gick icke längre än till hans kläder, hans blånader
och kolsotet på ansikte och händer. Hans fader hade före
honom dyrkat en meteorsten, kanske hade blodet av hans
släktingar bestänkt de breda hjulen av Juggernauts vagn.
Han iakttog varje tillfälle, som Holroyd gav honom, att
vidröra och sköta den stora maskinen, som alldeles
förtrollade honom. Han skurade och gned den, tills dess
metalldelar glänste som solen. Han hade en hemlighetsfull
känsla av tillbedjan, då han gjorde detta. Han brukade gå
fram och helt varsamt vidröra dess surrande delar. De
gudar, som han förr dyrkat, voro långt borta. Folket i
London dolde sina gudar.
Slutligen blevo hans dunkla känslor mera tydliga och
togo form av tankar och tillsist även av handlingar. En
morgon, då han inträdde i det bullrande maskinhuset,
hälsade han dynamoguden vördnadsfullt med salâm, och
då Holroyd var borta, gick han fram och viskade till den
dundrande maskinen, att han var dess tjänare och bad
den hava medlidande med honom och frälsa honom från
Holroyd. Då han så gjorde, kom en sällsynt ljusstråle
in genom det öppna portvalvet till det bullersamma huset,
och den surrande och dånande dynamoguden lyste med en
mild guldglans. Då visste Azuma-zi, att hans dyrkan var
välbehaglig för guden. Hädanefter kände han sig icke
så ensam som förr, och han hade verkligen varit mycket
ensam och övergiven i London. Och även sedan hans
arbetstid var slut, vilket var ganska sällsynt, dröjde han kvar
i närheten av maskinhuset.
Nästa gång, som Holroyd misshandlade honom, gick
han nu fram till dynamoguden och viskade: »Du ser, o
min Gud!» och det vreda surret i maskinen tycktes svara
honom. Därefter föreföll det honom, att närhelst
Holroyd kom in i maskinhuset, kom det en annan ton i
dynamons ljud. »Min Herre bidar sin tid», sade Azuma-zi till
sig själv. »Dårens ondska har ännu icke nått sin höjd.»
Och han väntade och spanade efter räkenskapsdagen. En
dag visade sig tecken till kortslutning, och Holroyd, som
var oförsiktig vid undersökningen — det var på aftonen
— fick en ganska stark stöt. Azuma-zi såg honom från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
